Hej
Idag har jag inget att skriva. Inte till någon, men så kom jag på att jag kunde ju skriva ett brev till någon, har ju kollat reklam på TV. Ska bara komma på vad jag vill skriva och till vem.
Hej
Nu kan det upplevas lite konstigt att jag skriver till dig, nu.. Skulle kanske ha gjort det för flera år sedan.
Duär min stora syster. Du är äldre än mig. Egentligen ska du vara en bättre och mer människa än vad jag är . Men det är du inte.
I hela mitt liv har jag försökt förstå och få dig att tycka om mig. Vissa perioder när jag var yngre ville jag vara DU. Jag gillade hästar och hängde i stallet för att du gjorde det. Sen var jag allergiskt, men jag var där ändå. Då kanske du fattar hur mycket jag ville vara med dig.
Men du ville aldrig vara med mig. Jag upplevde det så.
Jag minns när jag fyllde 7 år, 2 dagar innan du fyllde 9 år. Min födelsedag minns jag inte, var väl en vanligt bra och normal födelsedag. Men jag minns din födelsedag, för du fick en bandspelare. Jag bröt i hop, grät och skrek i avundsjuka. Så där höll jag på. Jag ville ju bara vara du.
Jag har förstått i efterhand att jag var skit jobbig. Men det är så när man är lillsyrra. Man har lixom rätt att vara jobbig då, du ska älska mig ändå.
När våra föräldrar skilde sig tog vi mycket stryk. Men vi tacklar det på olika sätt. Jag sökte svar, ringde upp pappas älskarinna och ville bli vän. Grät och ville prata. Men ingen ville prata med mig, inte ens du.
Du däremot, höll tyst, sökte nya vägar, stängde av. Släppte varken ut eller in känslor. Du flydde och låtsades att allt var bra.
Jag blev en discoprinsessa vid 18 år och jobbade på krogen och strulade till mitt liv, men som katten har jag minst 9 liv och landar alltid på fötterna. Flyttade till storstan och du fick komma upp mitt i natten för jag var så full och ledsen… Sen var jag bara full och hade spytt i hallen. Men du och din kille kom… Fast du var dömande.. Redan då. Du sa inte mycket
Men men.. du kom..
Vi har aldrig gillat varandra, inte på något sätt. Vi är som svart och vitt. Totalt olika. Det värsta är att jag gillar olika och det gör inte du.
Jag fick barn,. sen gick vi i sär. Jag hade ju träffat en annan. Ja så där höll jag på… Strulade och höll på enligt dig.Jag minns en gång precis när jag hade bestämt mig för att gå i sär med sonens pappa, vi satt på en bänk utanför slottet och jag tror jag grät och var lite ledsen. Rädd för förändringen men ändå härligt nöjd. Jag minns din blick, hård och hur du sa:” ja ja om det nu känns så jävla rätt varför grinar du för då?? Måste du alltid vara så dramatisk. Kan du aldrig bara vara normal???”. Jävlar vad jag slutade grina då direkt och den skammen du gav mig för att jag hade modet att följa min själ. Aj.. det gjorde ont och det visst du. Men du fortsatte ändå.
Du, gjorde allt rätt. Utbildning, sambo, reste 1 långresa med sambon. Skaffade hund, Köpte hus…. Där någonstans sket det sig ordentligt.
Du kunde inte få barn. Blev jävligt bitter, Jag ville så gärna vara där för dig. Hålla om dig, få trösta och lyssna. Hitta oss i gen. Få dig att öppna dig. Men nej.. du slöt dig ännu mer, jag försökte ännu mer.. Jag provocerade dig så hårt att det tillslut inte gick längre.
Mitt barn dog, du fick inga barn. Där satt vi med en sorg större än livet. Ensamma.
Vi har fortsatt vara ensamma.
Tror det var 9år sedan jag såg eller pratade med dig.
Jag tror jag saknar en syster och det jag önskade att vi hade haft. Ibland tänker jag på dig. Funderar om jag ska ringa dig. Men nej…. varför??
Du är densamma, jag är densamma.
Svart och vitt, motstånd ,som skulle kunna bli samförstånd om någon bara vågade och ville.
Jag saknar din kram.